Vill ni ha spänning?

Då är mitt tips, bli ledsagare åt någon som är beroende av färdtjänst!
Jag har ju tidigare berättat om när jag åkte utan att va fastspänd och den gången chauffören körde som en biltjuv.
Idag skulle jag till doktorn med min onda tumme (och oförklarliga feber).Ska man besöka sjukvården heter det inte färdtjänst utan sjukresa. Skillnaden är att resan kostar 50kr isf 35kr, man måste beställa dagen innan besöket senast klockan 16 och man måste åka 1 timma innan man har tid. Dessutom får man inte bestämma hemfärd. Dom kommer när dom kommer. Åker man färdtjänst kan man ringa 1 timma innan man vill åka och man får även beställa hemresan vid en viss tid.

Jag skulle va hos doktorn 14.30 alltså blev jag hämtad 13.30. Jag var framme redan 13.45 och när jag skulle betala ringde min mobil. När jag svarade sa en tjej att det var från Nässjö Läkarhus?????? Det var ju där jag var, eller hade jag åkt fel? Förvirringen var stor. Hon ville bara meddela att min läkare hade fått åka iväg på hembesök, så jag behövde inte komma förrän kl 15. - Men jag är redan här sa jag och dessutom kan man inte ändra tiden man beställt bil samma dag. Tack och lov att jag hade med mej en ny bok!
(Som alla vet har jag ju stora problem med min mage, så jag vågar aldrig äta innan jag ska iväg eftersom jag måste använda taklift. Jag drack kaffe och åt två mackor kl 8, men dom hade jag redan lämnat hemma.)

Nåväl, doktorn kom tillbaka redan 14.45. Han ville inte ge en kortisonspruta igen, utan ville ha en röntgen först. Då måste man ta sej till lasarettet, alltså var det inte aktuellt idag.
Precis när jag skulle gå kom jag ihåg att fråga om min feber. Jag är inte sjuk, har inte varit förkyld på 12 år, men ibland får jag feber (ca38,5-39) och ont i mina leder några dagar. Sedan försvinner det igen lika plötsligt som det kom.
-Vi tar en snabbsänka ,sa han och kom tillbaka med en bekymrad rynka i pannan. Något fel är det för du har 105 i sänka! - Men jag är inte sjuk, sa jag och glömde helt bort att berätta om mina onda leder.
Han lyssnade iaf på mina lungor och sa att jag förmodligen hade början till lunginflammation. Mycket märkligt, tänkte jag.

Med recept på penicilin och remiss till röntgen åkte jag ut för att ringa efter bil så jag kom hem någon gång.
- Har du fått påskrivit att du får åka sjukresa, frågar den (dumma) människan. - Nej det glömde jag, men jag åker in och hämtar det direkt, svarade jag. - Då får du ringa igen när du har papperet i handen!??
- Men herregud! Jag kan väl beställa resan nu så har jag intyget i handen när bilen kommer. Hur tror du jag kom hit??
- Nej det går inte, för sådana är reglerna.

Lagom irriterad åkte jag in igen och bad om det förb..... pappret och bad samtidigt receptionisten ringa efter bil. Visst skulle dom komma, men när kunde dom inte säga.

Efter över 1 timmas väntan kom det äntligen en bil. Då kom nästa chock. Det var ingen ordinarie färdtjänstbil utan en liten buss med alla säten kvar! I normala fall fäller chauffören ut en lång ramp bak, sänker bussen och det är bara att köra in. Denna skapelse gick inte att sänka och "rampen" var ca 1 gånger 1 meter och fälldes ut alldeles bakom framsätet. Detta går INTE sa jag. Eftersom rampen var så kort blev lutningen alldeles för brant. - Jag vågar inte ens försöka, sa jag till den stackaren som körde denna bilen för första gången och var så ung att han kunde varit mitt barnbarn.
Han var lika förtvivlad som jag, men tyckte ändå att vi skulle försöka. Jag hissade upp benstöden så mycket det gick och lutade mej framåt för att inte tippa baklänges och sedan höll jag andan och körde. Det lyckades tack vare att han höll emot där bak. Då kom nästa problem. Utrymmet jag hade att vända på var mindre än min Permobil p.g.a att alla säten var kvar och en brandsläckare som låg på golvet. Det hjälpte inte ens att jag drog in magen.
Dock var jag tvungen att vända, annars gick det inte att stänga dörren! Efter mycket trixande och fullständigt genomsvett lyckades jag komma på rätt plats. Då gick det inte att spänna fast säkerhetsbältet! Jag fick fälla ryggstödet och nästan ligga platt hela vägen hem.

Då återstod ju det största problemet, hur i hela friden skulle jag komma ut???? Jag kunde absolut inte vända en gång till och åka framlänges var helt uteslutet med den lutningen.
Vi enades om att försöka hitta en väldigt hög trottoarkant. Det finns det ju gott om när man är ute med rullstolen i normala fall, men nu hittade vi inte en enda.
Tillslut hamnade vi vid busskurerna och DÄR hade de byggt upp jättehöga kanter. När den stackars chauffören fällde ut rampen där var det helt plant och hur lätt som helst att köra ut. HURRA!!!!!!!!!!!!!!!
Vi bestämde båda att vi skulle ringa och anmäla denna resa.

Så spännande kan en dag som handikappad vara;)